Liten goes stor
Jag måste börja med att be om ursäkt. Jag har blivit dålig både på att uppdatera bloggen och bilderna i den. Jag har kanske inte många läsare men de läsare jag har är trogna och förtjänar bättre. Jag lovar att f ö r s ö k a bättra mig. Sitter just nu och väntar på att mormor och morfar ska rulla in. Jag hoppas att de kört de 90 milen lugnt. Det hade visst tagit dem 2 timmar genom Stockholm....det fick mig att tänka på att jag nog blivit galen i de köerna om jag blitt kvar i Stockholm. För jag é ju faktiskt Stockholmare i grund och botten =P Nä det är allt gött här på de halländska slätterna ändå, samtidigt som jag har förmånen att gå springa i det härliga, kuperade, norrländska landskapet oxå. Jag är en lyckligt lottad vovve.
Jag har gått sista tillfället på allmänlydnad. Näst sista gången retade jag matte. Hon sade till mig vad jag skulle göra...och jag gjorde tvärtom. Hon sade till mig igen....och jag gjorde nåt annat. Framför allt tyckte jag det var lite läskigt när hon skulle gå ifrån mig så jag följde helt enkelt efter så fort hon vände sig om och tog ett steg bort. Det roade faktiskt de andra deltagarna för de tyckte nog att jag såg lite gullig ut (inte konstigt). Så jag fortsatte med det. Matte var ganska frustrerad. Men några dagar efter det så var det nåt som hände. Jag blev tik på riktigt. Jag är ingen valpfjant längre. Jag har börjat löpa. I söndags tillika sista kurstillfället så var jag mycket mer på allerten igen. Fast jag retade grabbarna lite. Tant Veronica sa att jag inte var en sån tjej som killarna jagar. Jag antar att hon har en poäng. Det är ju allmänt känt att killar har svårt att hantera och är lite rädda för snygga tjejer med bestämda viljor. Och jag är en av dem. Lite snyggare kanske....och aningen mer bestämd och kaxig. Jag hoppas det finns nån grabb där ute som "can handle me". Jag blev i alla fall godkänd på kursen om nån undrade....
Sen måste jag dela med mig något tråkigt. Min kompis, nåja, en annan vovve som jag var lite sotis på för matte tyckte så mycket om henne, hon har sprungit till himlen. Hon var precis som mig en riktig snygging och med hår på nosen. Vi hade lite svårt för varandra och morrade faktiskt ganska mycket åt varandra. Men nån stans i allt det där morret fanns det en hel del beundran. Vi var som sagt snygga och kaxiga. Och hon hette Kaxa, passande va?!?!. Hon var en stilig schäfer som matte älskade. Det var faktiskt lite hennes förtjänst att jag är här idag. Matte var hjälpförare åt henne och hennes matte i rapport. De gick även kurs tillsammans. Men matte kände att det inte räckte, hon ville ha en egen vovve. Eftersom husse (och farfar) har haft några kelpisar så blev det en kelpie de började leta efter. Men Kaxa har ändå haft en speciell plats i mattes hjärta och hon kommer alltid att ha det. Jag har lite ångest faktiskt, för Kaxa var här igår för att matte ville säga hejdå och knäppa kort på henne. Då skällde jag på henne. Det sista jag gjorde var att skälla på henne. Men jag tror Kaxa förstår. Och jag har skickat många tankar uppåt till henne ikväll och jag känner att hon faktiskt tycker att jag är en okej vovve. En jobbig, men okej.... <3
På lördag kommer min syrra att vara i Markaryd på utställning, morsan oxå. Vi kanske ska dit. Matte vill. Vi får se om vi hinner. Jag undrar bara varför inte jag är anmäld till nån utställning? Om jag får säga det själv så är jag ju hysteriskt ståtlig. Hur som helst, vi ska försöka få till en tur till Markaryd. *håller tassarna i kors*
Nu måste jag nästa skälla på morfar att han måste trycka plattan i mattan. Vill ju berätta för dem att jag gått från liten till stor.
Voff i natten
Jag har gått sista tillfället på allmänlydnad. Näst sista gången retade jag matte. Hon sade till mig vad jag skulle göra...och jag gjorde tvärtom. Hon sade till mig igen....och jag gjorde nåt annat. Framför allt tyckte jag det var lite läskigt när hon skulle gå ifrån mig så jag följde helt enkelt efter så fort hon vände sig om och tog ett steg bort. Det roade faktiskt de andra deltagarna för de tyckte nog att jag såg lite gullig ut (inte konstigt). Så jag fortsatte med det. Matte var ganska frustrerad. Men några dagar efter det så var det nåt som hände. Jag blev tik på riktigt. Jag är ingen valpfjant längre. Jag har börjat löpa. I söndags tillika sista kurstillfället så var jag mycket mer på allerten igen. Fast jag retade grabbarna lite. Tant Veronica sa att jag inte var en sån tjej som killarna jagar. Jag antar att hon har en poäng. Det är ju allmänt känt att killar har svårt att hantera och är lite rädda för snygga tjejer med bestämda viljor. Och jag är en av dem. Lite snyggare kanske....och aningen mer bestämd och kaxig. Jag hoppas det finns nån grabb där ute som "can handle me". Jag blev i alla fall godkänd på kursen om nån undrade....
Sen måste jag dela med mig något tråkigt. Min kompis, nåja, en annan vovve som jag var lite sotis på för matte tyckte så mycket om henne, hon har sprungit till himlen. Hon var precis som mig en riktig snygging och med hår på nosen. Vi hade lite svårt för varandra och morrade faktiskt ganska mycket åt varandra. Men nån stans i allt det där morret fanns det en hel del beundran. Vi var som sagt snygga och kaxiga. Och hon hette Kaxa, passande va?!?!. Hon var en stilig schäfer som matte älskade. Det var faktiskt lite hennes förtjänst att jag är här idag. Matte var hjälpförare åt henne och hennes matte i rapport. De gick även kurs tillsammans. Men matte kände att det inte räckte, hon ville ha en egen vovve. Eftersom husse (och farfar) har haft några kelpisar så blev det en kelpie de började leta efter. Men Kaxa har ändå haft en speciell plats i mattes hjärta och hon kommer alltid att ha det. Jag har lite ångest faktiskt, för Kaxa var här igår för att matte ville säga hejdå och knäppa kort på henne. Då skällde jag på henne. Det sista jag gjorde var att skälla på henne. Men jag tror Kaxa förstår. Och jag har skickat många tankar uppåt till henne ikväll och jag känner att hon faktiskt tycker att jag är en okej vovve. En jobbig, men okej.... <3
På lördag kommer min syrra att vara i Markaryd på utställning, morsan oxå. Vi kanske ska dit. Matte vill. Vi får se om vi hinner. Jag undrar bara varför inte jag är anmäld till nån utställning? Om jag får säga det själv så är jag ju hysteriskt ståtlig. Hur som helst, vi ska försöka få till en tur till Markaryd. *håller tassarna i kors*
Nu måste jag nästa skälla på morfar att han måste trycka plattan i mattan. Vill ju berätta för dem att jag gått från liten till stor.
Voff i natten
Kommentarer
Trackback
